Han gör den lugnaste match till en intensiv gastkramning

– Lasse började med loppor på Backvägen

Han organiserade sitt egen allsvenska i loppspel med bästa kompisen hemma i Solna när han var grabb på 70–talet.
Sedan kommenterade han de stenhårda matcherna på Backvägen 9.
– Det är fortfarande en lek, säger Sveriges bäste sportkommentator Lasse Granqvist.

Fotboll skulle vara en betydligt lugnare sport om det inte vore för honom. Men tråkigare.
Lasse Granqvist, 43, har en mästerlig förmåga att dramatisera passningarna, överstegsfinterna och glidtacklingarna när han kommenterar fotboll. Han är som en kulspruta laddad med ord och han får oss att se allt som händer fast det är radio.
Flera gånger när jag lyssnat på hans intensiva kommenterande har jag halvsvettig och smått panikslagen en bit in i andra halvlek undrat vad som hände med den där föresatsen att nu, nu ska jag lyssna på matchen och bara njuta. Men det är som alltid.
Det går inte att koppla av och njuta. Lasse Granqvist gör oss kallsvettiga. Denna naturkraft med licens att driva oss sportfanatiker till vansinne.
– Passion, säger Lasse när jag träffar honom i Solna Centrum. Jag är passionerad, engagerad och bygger min yrkesroll på personlighet. 70 procent av svenskarna är sportintresserade och jag respekterar mina lyssnare. Jag kan inte bara att gå in och göra det här som ett jobb. Det måste finnas känsla.
Alla hockey– och fotbollsfans har sina favorit–Lasse Granqvist–ögonblick. Som fotbollsnörd glömmer jag aldrig VM–kvalet borta mot Turkiet 5 september 2001. Seger och Sverige skulle vara klara för VM i Sydkorea och Japan 2002.

Hakan Sükür gjorde 1–0 för Turkiet. Henke Larsson kvitterade i 88:e minuten och sedan… herregud, pulsen ökar bara jag tänker på det: där sitter jag i en bil på en liten väg sent på kvällen mitt i mörkaste Småland och Andreas Andersson skickar in 2–1 i 91:a minuten.
Vi höll på att köra av vägen.
– Det var ju inte meningen att ni skulle köra av vägen, kommenterar Lasse min historia.
– Men vilken match, tillägger han.
Jaha. Det säger du. Det lät som du fick stroke och hjärtinfarkt och allt möjligt som du skrek vid 2–1…
– Ja, jag vet. Men det var så fantastiskt. Det är så skönt att kommentera landslagets matcher för då får jag ju vara lite partisk. Allsvenskan och så där, då måste jag vara objektiv. Men jag kan ösa på när blå–gult lirar.

Bästa matchen någonsin?
– Sverige–Rumänien i kvarten i VM 1994. Ravellis straffräddningar. Jag måste haft 180–200 i puls. Det var kanonsvårt att varva ner efter matchen. När jag kom tillbaka till hotellet nästan vibrerade jag. Jag gick över till Ralf Edströms rum och sa: ”Vafan, Ralf, jag måste krama dig!”
Där stod de och kramades i hotellkorridoren: kommentatorn och fotbollslegenden som blivit en av våra mest älskade bisittare.
Granqvist och Edström är radiosportens radarpar.
– Första stora matchen jag skulle kommentera var Sverige–Wales 1990. Jag var fruktansvärt nervös. Men när jag träffade Ralf innan matchen sa han: ”Det ä’ lugnt, Lasse, det här ordnar vi”. Ralf är fantastisk, han är så avväpnande och så fullständigt naturlig.De är kolleger och polare idag. Men när Granqvists pojke på Backvägen 9 växte upp och började älska fotboll var Ralf Edström hans idol.
– Första matchen jag såg var AIK–Malmö FF på Råsunda 1974. 1–0 till Gnaget. Jag har matchprogrammet kvar.
Lasses pappa, som gick bort i januari, 87 år gammal, var gnagare in i märgen och sådant går i arv, även om Lasse som sportkommentator vill ligga lågt med sina fotbollspreferenser.
– Farsan… ja. Han var gul–svart. När Djurgårn och Bajen möttes på Råsunda stängde han alla ventilationsluckor hemma. ”Här ska inget komma in”, sa han, berättar Lasse.

Lasse och hans bästa kompis gjorde en egen allsvensk serie när de spelade loppspel och Lasse kommenterade. Efter gymnasiet sökte han in på Journalisthögskolan, kom in och praktiserade på Radiosporten.
– Då skulle jag göra lumpen men det hade jag ingen lust med. Jag fick ju världens chans på Radiosporten. Men jag gick till psykologen på regementet och körde hela programmet med att jag var desperat och inte klarade att göra lumpen, säger Lasse.
Befälen hade möte och en major Öhrn kom ut, spände blicken i Lasse och sade: ”Du klarade det, din jävla simulant!”

1987 blev han fast anställd på Radiosporten, sade upp sig 2000 och blev frilans. Nu delar han sin tid mellan Radiosporten och Canal Plus. Länge var han ankare för Premier League– sändningarna i Canal Plus.
Han har kommenterat olympiska spel, hockey–VM och fotbolls–VM och fotbolls–EM och säger förstås att VM 1994 är bland det roligaste han gjort. Ja, och så Foppas straff i OS i Lillehammer 1994.
– Lionel Messi är världens bäste fotbollspelare, tätt följd av Cristiano Ronaldo, säger Lasse.
Zlatan då?
– Han är topp tio.
Själv försökte Lasse spela fotboll när han var grabb. Men det fungerade inte för han vågade aldrig nicka. Han blev desto bättre på innebandy och startade IBK Solna 1985. Han gjorde 38 poäng på 50 A–lagsmatcher.
– Jag var center och kallades ”Bläckfisken”, säger Lasse stolt.

Han var ordförande i IBK från starten och fram till 1994. Två år senare gick klubben upp i AIK. Han satt i styrelsen för Sveriges Innebandyförbund och var länge ordförande i Stockholmsförbundet.
Lasse Granqvist föddes i Solna och kan inte tänka sig att bo någon annanstans. Nu bor han i Huvudsta.
– Solna är kontrasternas stad och har alltid varit det. Här finns allting, här finns pulsen och här finns naturområdena, säger Lasse.

Nu ska han leda frågesporten på Solnadagen (se frågesidan i detta magasin) och frågan är hur han är på frågesport.
– Jag vet var jag ska slå upp saker, säger Lasse med ett skratt. Om jag är hälften så bra som Åke Strömmer i ”Minnesmästarna” är jag nöjd.
Han är fortfarande ungkarl och suckar och säger att, ”jag antar att jag är gift med jobbet”.
Jobb och jobb, förresten.
– Min mamma Gun-Britt brukar fråga hur länge jag ska hålla på med den här leken. Så är det väl. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Det här är fortfarande en lek. Jäkla tur att jag får betalt för det, säger Lasse.

Text: Stefan Johansson Foto: Jonas Wallmark