Viktor vägrar att

släppa in pucken

– nu är det fullt fokus på elitserien

Efter 20 räddningar släpper Viktor Fasth plötsligt in en puck. Han svär högljutt i bitter besvikelse. Det tycks vara katastrof när pucken slinker in. Trots att det bara är träning. Men nu börjar allvaret – Elitserien är igång. Vi träffade Viktor för en pratstund om säsongsstarten, familjen och den sagolika karriären. Och NHL-anbudet.
– Det var inga problem att tacka nej till NHL, säger han.

AIK på isen. Det är träning på Hovet. Intensivt, gnälligt, förbannat, laddat – som om det vore match. Det är ett gäng proffs som drabbar samman, och yrket går ut på att ta en plats i laget, och att vinna. Det smäller något fruktansvärt mellan och bakom målburarna. Och svordomarna haglar.
Men efter ispasset är alla kompisar igen. Och Viktor Fasth, som såg rent elak ut under träningen, ser nu ut som en snäll barnskötare, vilket han också har varit. Magasin Solna får en pratstund.

Hur bra är ni?
– Det känns bra. Vi har kört hårt hela sommaren, nu är man otålig på att allvaret kommer igång. Nu får vi kvittot på resultatet av all tuff träning, säger han.
Viktor har en väldigt kort erfarenhet av spel på högsta nivå. Han har en lång karriär, visst, men som en i mängden bland målvakterna i de lägre divisionerna.

När han förra säsongen värvades av AIK, nykomlingar i elitserien, höjde många på ögonbrynen. En målvakt som aldrig har mött de bästa?
Men han och nederlagstippade AIK överraskade och gick till slutspel, slog svenska mästarna HV 71, och föll först i semifinalen mot Färjestad.
Framgången tillskrevs Viktor Fasth av experterna.
Och så blev han blev vald till Elitseriens bäste målvakt 2011 och tilldelades Honkens trofé.  
Han fick Guldpucken som säsongens främsta spelare överhuvudtaget i Elitserien.
Han överöstes av gratulationer från kompisar och spelare som han mött under sina mer än tio år i division 1, 2 och Allsvenskan.
Efter det, 6 april i år, gjorde han debut i landslaget, 29 år gammal.

Hur kunde du plötsligt bli så bra?
Viktor hukar lite för frågan. Vad ska han säga?
– Det har väl tagit tid för mig att utvecklas. Jag har alltid tränat hårt och siktat uppåt. Skillnaden kanske inte är så stor, det är mycket tillfälligheter…
Killen ger verkligen ett ödmjukt intryck. Framgångarna är knepiga att tala om.
Däremot talar han sig gärna varm om karriären på lägre nivåer. Om när han följde pappa i fotspåren och blev målvakt i Vänersborgs hockeylag. Som alla killar med drömmar om framgång, men med båda fötterna på jorden.
Kickarna, som han säger, kom långsamt med spel i allt högre divisioner. Och den största kicken kom i Luleå, på hockeygymnasiet för mer än tio år sedan, när han besökte krogen Cleo och hängde i baren, och Linda kom in. Luletjejen hängde med honom till Vänersborg.
– Hon började jobba i spelbutik. Jag jobbade som barnskötare. Men hockeyn var viktig, och hon följde med mig till Tingsryd och Växjö och… Ja, nu bor vi här, nära Hovet, konstaterar Viktor där vi sitter utanför Hovet och gympasset snart väntar.
Linda har, precis som alla AIK-fans och resten av svenska folket, kunna följa det senaste halvårets exempellösa framgångar.
Efter träningsmatchen mot Tyskland tog han en plats i VM-laget.
Och sedan… ja, de flesta minns väl.
Sverige gick till final, Viktor kom med i All Star Team och fick pris som VM-turneringens mest värdefulle spelare.

Efter en otrolig, sagolik säsong, som väl saknar motstycke i hockeyhistorien, slutade det ändå med att Viktor satt med tårar i ögonen efter finalen (1 – 6 mot Finland) och förklarade för media:
– Det ska bara inte få hända. Fem kassar på en period. Det är för dåligt. Det är jävligt deppigt och mycket känslor nu.
Nåväl.
Deppigheten gick snart över.
Viktor åkte hem till sin Linda och snart fick de dottern Signe, som nu, strax innan Elitserien börjar på nytt, har fyllt två månader.
Och erbjudanden kom från Världens bästa hockeyliga, NHL.
Alla hockeykillars hockeydröm – och Viktor tackade nej.
– Vi valde tryggheten. I NHL är det risk för att man måste flytta och lyckas man inte så hamnar man i farmarligan. Vi stannar hellre här med Signe, säger han.

Vad har du för mål nu?
– Tja, först och främst ska jag med AIK vinna så många matcher som möjligt. Och så strävar jag förstås efter att fortsätta att utvecklas som spelare – och människa. Självklart strävar jag efter att bli bättre som målvakt. Den dag jag inte gör det lägger jag av.

Han har god hjälp av den mördande konkurrens som råder i laget. Han måste helt enkelt vara på topp – AIK:s andra målvakter tar mer än gärna hans plats i målet. Marginalerna är små, tillfälligheterna många. Och som många hockeymålvakter har också Viktor en slags tro på övernaturliga ting, får jag en känsla av i alla fall. Han berättar nämligen att ritualerna inför matcherna måste hållas noga. Det får inte bli fel. För då…
– Ja, det är viktigt. Jag måste göra saker på rätta tidslag och ju närmare match jag kommer, desto mer noggrann blir jag. Jag sätter exempelvis på mig hockeyutrustningen i rätt ordning. Först höger strumpa, sedan vänster. Och så vidare, säger han.

Så vad händer efter denna säsong
– du är 29 år…
– Ja, men det är ingen ålder. Jag hoppas att kunna spela i många år till.

NHL?
– Kan det absolut bli i framtiden, säger Viktor Fasth, tackar för sig, och går tillbaka in på Hovet för dagens gympass, som följs av dagens andra isträning.
Sedan är arbetsdagen slut och han kan gå hem till Signe och Linda.

Text & Foto: Jonas Wallmark